Historia och betydelse

Scrapbooking är att spara minnen i ett album genom att sätta ihop foton, papperslappar och text på en dekorerad sida. Skillnaden mot ett vanligt fotoalbum är berättelsen: du skriver vad som hände, vem som var med och varför det betydde något.

På en sida, som också kallas layout, kombinerar du oftast:

• ett eller flera foton
• bakgrundspapper och dekorationer (embellishments)
• en rubrik och journaling, alltså texten till fotona
• ibland riktiga minnessaker, som en biljett eller ett kvitto

Du kan göra det på papper, digitalt på datorn eller som en blandning av båda. Det finns inget rätt eller fel sätt.

Läs också: Vad är scrapbooking, och vilken form passar dig?

Scrapbooking är ingen ny uppfinning: människor har klistrat in och skrivit ner minnen i tomma böcker i århundraden. Under renässansen förde lärda anteckningsböcker med citat och kuriosa, och studenter lät vänner skriva en hälsning i ett album amicorum.

På 1800-talet blev klippboken riktigt populär. Det kom billigt tryck, som tidningar och färgglada bilder, och det klipptes ut och klistrades in tillsammans med brev, dikter och senare foton.

Hobbyn som vi känner den i dag, med syrafritt papper, särskilda album och egna butiker, uppstod i USA på 1980-talet och spred sig sedan till Europa.

Läs också: Scrapbookens historia, från bokmärken till journal

Scrapbooking är avkopplande eftersom du arbetar med händerna och håller hela din uppmärksamhet på en sak. Att klippa, arrangera och klistra kan fungera som en sorts meditation: många grubblar mindre och är mer i stunden.

Det påverkar också ditt humör:

• du blickar tillbaka på fina stunder, och det ger ofta en varm känsla
• du gör klart något du kan hålla i, och det känns bra
• att skriva om det du varit med om kan hjälpa dig att bearbeta det

Många scrappare märker att det fungerar bäst när du inte försöker göra det för perfekt. Så fort en sida måste bli något försvinner lugnet.

Läs också: Därför kan scrapbooking ge lugn och tillfredsställelse

Ja, just nu. Tusentals foton i mobilen tittar du sällan på igen, medan ett album ligger på bordet och blir uppslaget av sig självt.

En bok på papper har några saker som en skärm saknar:

• du kan hålla i den, bläddra i den och titta i den tillsammans
• du kan spara riktiga saker i den, som en entrébiljett eller en lapp med någons handstil
• den är inte beroende av en app, ett konto eller ett filformat som kanske inte fungerar om tjugo år

Digitalt och papper utesluter inte heller varandra. Många scrappare väljer först ut sina bästa foton digitalt och skriver bara ut dem till albumet.

Läs också: Scrapbook, fotobok eller fotoalbum: vad passar dig

De mest kända föregångarna är commonplace book, album amicorum och poesialbumet.

• Commonplace book: en anteckningsbok där man samlade citat, dikter, recept och kuriosa, ordnade efter ämne.
• Album amicorum (på tyska Stammbuch): en vänbok från 1500-talet, främst bland studenter, där vänner och lärare skrev ett tänkespråk, sitt namn och ibland en teckning eller ett vapen.
• Poesialbum: den senare, mer hemvana versionen, med små verser och glansbilder.

På 1800-talet klistrade människor dessutom in urklipp och bilder i klippböcker. Ur alla de vanorna växte scrapbooken fram: en bok där du samlar text, bild och minnen.

Läs också: Från commonplace book till poesialbum: scrapbookens föregångare

Ja, för många kan det hjälpa, även om det inte fungerar för alla. Att göra ett album om någon du har förlorat ger dig tid att stanna upp vid den personen, och sorgen får en form som du kan göra något med.

Scrappare berättar ofta att det känns som att hälsa på den andra en stund. Resultatet blir dessutom något du kan dela med familjen, till exempel efter en begravning.

Några tips:

• börja smått, med några foton som är kära för dig
• skriv ner minnen medan de fortfarande är färska
• hoppa gärna över suddiga foton eller dubbletter
• ta en paus om det blir för tungt

Om sorgen fortsätter att överväldiga dig, sök också stöd hos någon annan. Ett album ersätter inte hjälp.

Läs också: Scrapbooking vid sorg och förlust

Det används ibland som hjälpmedel, men scrapbooking är i sig ingen terapi. Däremot används delarna av det, att skapa, att blicka tillbaka och att skriva, i olika former av stöd.

Några exempel:

• hos äldre och personer med demens hjälper foton och album till att väcka minnen och få igång samtal
• i sorgbearbetning hjälper en minnesbok till att ge förlusten en plats
• att skriva om det du varit med om kan minska stress och hjälpa dig att sortera dina känslor

För dig själv får det helt enkelt vara en avkopplande hobby. Om du har problem med nedstämdhet, ångest eller trauma är det ett fint komplement till hjälp från en professionell, men ingen ersättning.

Läs också: Därför kan scrapbooking ge lugn och tillfredsställelse

Collaget som konstform tillskrivs oftast Georges Braque och Pablo Picasso, som runt 1912 började klistra in papper och annat material i sina kubistiska verk. Braque klistrade tapet med ett trämönster på en teckning, Picasso använde en bit vaxduk i ett stilleben.

Men att klistra med papper är mycket äldre. I Japan klistrade kalligrafer redan århundraden tidigare bitar av papper på underlaget till sina dikter, och på 1700-talet gjorde engelskan Mary Delany hundratals blommor av pyttesmå pappersbitar.

Ordet collage kommer från franskans coller, klistra. Efter kubisterna fortsatte bland andra dadaisterna, med fotomontage av urklippta foton.

Läs också: Collagens historia: från Picasso och Braque till Hannah Höch

Mark Twain tyckte att det var så krångligt att klistra in saker att han själv uppfann en klippbok, som han fick patent på 1873. Sidorna hade redan ett lager torrt lim. Du behövde bara fukta det för att klistra fast ett urklipp, ungefär som med ett frimärke.

Klippboken såldes i olika utföranden och var en av hans mest framgångsrika affärsidéer. Den visar hur vanligt det var på 1800-talet att spara tidningsurklipp och bilder.

För den som scrappar i dag är det mest en kul kuriositet. Limmet på den tiden var inte syrafritt, så sådana gamla klippböcker missfärgas och blir ofta sköra.

Läs också: Scrapbookens historia, från bokmärken till journal

För att det för första gången fanns mycket vackert och billigt tryck att spara. Tack vare en ny tryckteknik, kromolitografin, kom färgglada bilder, kort och reklambilder, och de klipptes ut och klistrades in i stor skala.

Dessutom kunde allt fler läsa, och tidningar och tidskrifter blev prisvärda. Det du tyckte var fint eller viktigt klippte du ut: dikter, artiklar, recept.

Framför allt kvinnor förde klippböcker, som en sorts bilddagbok. Väninnor bytte bilder och visade varandra sina album. Glansbilderna som senare hamnade i poesialbum kommer från den traditionen. När fotografiet kom fick foton gradvis också en plats.

Läs också: Scrapbookens historia, från bokmärken till journal

Det hände i USA på 1980-talet. Intresset för släktforskning och familjehistoria växte, och samtidigt insåg allt fler att foton i vanliga album bleknade och skadades.

Företag började sälja album och papper som var säkra för foton, med förklaringar om hur du gör en fin sida. Det kom workshoppar, scrapbookingbutiker, tidningar och träffar där människor arbetade med sina album tillsammans.

Från 1990-talet spred sig hobbyn till Europa, också till Nederländerna och Belgien. Senare tillkom digital scrapbooking, sociala medier och nya former som junk journals.

Läs också: Scrapbookens historia, från bokmärken till journal

Nej, men det har förändrats. Toppen med stora scrapbutiker i varje stad är över, och samtidigt har nya former kommit till: junk journals, pocket scrapbooking, resedagböcker och digital eller hybrid scrapbooking.

Det som finns kvar är behovet av att hålla fast minnen i något du kan bläddra i. Just för att foton nu mest finns i mobilen upptäcker många klistrandet på nytt.

Även för varje person går det i vågor. Många scrappare har perioder då de inte gör något på flera år och sedan ändå börjar igen, ofta med en annan stil eller ett mindre format än förut. Det hör till.

Det bestämmer du själv, och de flesta scrappare gör lite av båda. En stor grupp är främst memory keepers: foton och berättelsen kommer först, dekorationerna hjälper bara till att lyfta fram dem.

Andra scrappar framför allt för skapandets skull. De arbetar med färg, stämplar och lager och använder ibland inte ens egna foton. Det ligger nära art journaling.

En bra fråga att ställa dig själv: vill jag att någon ska förstå det här om trettio år? Då är namn, datum och några meningar text viktigare än ännu ett lager dekoration. Handlar det om glädjen här och nu får det lika gärna vara rent kreativt.

Läs också: Art journaling: så kommer du i gång

Nej, det har alltid också varit en social sysselsättning. Redan på 1800-talet visade väninnor varandra sina klippböcker och bytte bilder.

I dag kan du scrappa tillsammans på olika sätt:

• på en crop: en eftermiddag, kväll eller helg då scrappare arbetar med sidor tillsammans, med sitt eget material
• hemma med några vänner, eller med dina barn eller barnbarn
• i en klubb eller på en workshop
• online, genom att dela det du gör och delta i utmaningar

Att arbeta tillsammans ger ofta nya idéer, och du gör klart mer än när du är ensam. För ett album om din familj är det dessutom praktiskt att andra kan fylla i namn och berättelser.

Läs också: Scrappa tillsammans: crops och scrapträffar

En commonplace book är en anteckningsbok där du samlar allt du tycker är värt att spara: citat, dikter, tänkespråk, recept, brev och kuriosa. Den var populär främst från renässansen och framåt bland lärda, studenter och författare.

Skillnaden mot en dagbok: en dagbok följer dagarna och handlar om vad du känner, en commonplace book är ordnad efter ämne och tänkt att du ska kunna hitta saker i den senare. Ofta hörde nyckelord och ett register till.

Den räknas som en av föregångarna till scrapbooken och till den moderna journalen. Den som i dag för en liten bok med favoritcitat eller en bullet journal med samlingslistor gör egentligen samma sak.

Läs också: Från commonplace book till poesialbum: scrapbookens föregångare

Det finns inget fast nederländskt ord för det; de flesta säger helt enkelt scrapbooken eller scrappen. Det äldre ordet plakboek (klippbok) ligger närmast, men då tänker man snarare på ett häfte med tidningsurklipp eller bilder.

Scrapbook kommer från engelskans scrap, en bit eller rest, och book. Det är alltså bokstavligen en bok med urklipp.

Även i andra språk har det engelska ordet tagits över. Fackord som layout, journaling och embellishments används oftast på engelska även på nederländska.

Läs också: Scrapbookingtermer förklarade, från brads till vellum

Skillnaden ligger i material och djup.

• Papier collé: ett verk som bara är gjort av klistrat papper. Termen kommer från Braques och Picassos verk runt 1912.
• Collage: det bredare begreppet, med papper men också andra material, som tyg, foton, färg eller teckningar. Oftast förblir det platt.
• Assemblage: den tredimensionella varianten, där riktiga föremål sätts ihop, som knappar, trä eller metall.

I en scrapbook eller journal stöter du på alla tre. En sida med bara papperslager är en papier collé, med foton och tyg blir det ett collage, och så fort du klistrar på tjocka föremål närmar du dig assemblage.

Läs också: Collagens historia: från Picasso och Braque till Hannah Höch

Nej. Den bilden kommer främst från branschen som sedan 1980-talet säljer album, papper och dekorationer, men i grunden behöver du bara foton, papper, lim, en sax och en penna.

Förr klistrade man helt enkelt in det man hade: tidningsurklipp, kort, bilder och brev. Det fungerar fortfarande. En junk journal bygger till och med helt på sådant du annars skulle slänga.

Många erfarna scrappare varnar för pressen att göra rätt med det senaste materialet. Det handlar om din berättelse, inte om samlingen. Däremot är det klokt att använda syrafritt papper och ett fotosäkert lim till foton, så att ditt album håller länge.

Läs också: Scrapbooking med liten budget

Ofta ja, även om de ser röriga ut. En gammal klippbok visar vad någon tyckte var viktigt, vilka bilder som var på modet och hur vardagen såg ut. Det står sällan nedskrivet på samma sätt någon annanstans.

Ändå går många album förlorade, för att ingen vill ha dem eller för att de är otympligt stora och sköra.

Det här kan du göra:

• låt albumet vara helt och ta inte ut något
• förvara det mörkt och torrt, inte på vinden eller i källaren
• skanna eller fotografera sidorna, så att familjen kan titta på det utan att skada det
• skriv ner det du vet om vem som gjorde det

Ett lokalt arkiv eller en kulturarvsinstitution kan ibland vara intresserad.

Läs också: Gör ett släktalbum med gamla foton och dokument

En vanlig förklaring är att det ger trygghet att spara. Under perioder av krig, sjukdom eller rädsla för människor oftare dagböcker och klippböcker, eftersom de på så sätt ordnar något som annars ligger utanför deras kontroll.

Scrapbooking hjälper till på några sätt:

• du riktar uppmärksamheten mot något litet och överskådligt
• du ser på det som var bra och det som fanns kvar
• du dokumenterar det som händer, också för framtiden

Det är ingen lag, men du kanske känner igen det hos dig själv: under en hektisk eller tung period kan en stund med sax och lim ge mycket lugn. Det behöver inte bli något fint, det är själva skapandet som räknas.

Läs också: Därför kan scrapbooking ge lugn och tillfredsställelse