Scrapbookens historia, från bokmärken till journal

Den som i dag gör en sida med foton, ett kort och några rader text gör något som människor har gjort i århundraden. Det är bara materialen som har förändrats. Scrapbooket har en lång och rörig historia full av urklipp, bilder, klisterburkar och en berömd författare som avskydde att klistra.

Var ordet kommer ifrån

En scrap är på engelska en bit, en rest, något som blir över. Ett scrapbook är alltså bokstavligen en bok med bitar: urklipp ur tidningar, dikter, brev, bilder. På nederländska talade man helt enkelt om en plakboek, en klippbok.

Under 1800-talet fick ordet scraps en andra betydelse. Så kallades de stansade, glansigt tryckta bilderna som man kunde köpa styckvis: änglar, blommor, barnansikten, djur. På nederländska kallas de glansplaatjes eller poëzieplaatjes, och på svenska känner vi dem som bokmärken eller glansbilder. Ett scrapbook var då ofta en bok full av sådana bilder.

I England var ordet redan under 1800-talets första decennier så vanligt att det kom ut böcker och tidskrifter med scrapbook i titeln, med tips om hur man samlar och ordnar sina bitar.

Föregångarna

Idén är äldre än ordet. Efter boktryckarkonstens uppfinning fick läskunniga människor plötsligt se mycket mer tryck. För att hålla ordning skrev de av vackra stycken, recept och citat i en commonplace book, en sorts personlig uppslagsbok. Studenter i norra Europa lät vänner och lärare skriva och teckna i ett vänalbum, en avlägsen förfader till poesialbumet. Familjer antecknade födslar och bröllop på de tomma sidorna i familjebibeln.

Under andra hälften av 1700-talet kom en historiebok av James Granger ut i England med tomma sidor, så att läsaren själv kunde klistra in gravyrer. Böcker som kompletterades på det sättet kom att kallas grangeriserade böcker. Även det är ett litet steg mot scrapbooket: en tryckt bok som du gör färdig själv.

Viktorianska klippböcker och bokmärken

Den stora blomstringen kom under 1800-talet, på drottning Victorias tid. Två saker gjorde det möjligt: papperet blev billigare och en ny tryckteknik kom, kromolitografin. Med den kunde man för första gången trycka färgglada bilder i stor skala. Gratulationskort, reklamkort, cigarrband och etiketter blev plötsligt vackra, och folk tyckte att de var för fina att slänga.

Färgbilderna hamnade i klippböcker, bredvid tidningsurklipp, dikter, torkade blommor, tygbitar och handskrivna anteckningar. Det var framför allt kvinnor och barn som gjorde dem. Runt 1880 var det en riktig fluga bland barn att klistra bokmärken. Flickor byggde till och med hela pappershus i sina böcker: rum inredda med möbler och människor som de klippt ur tidningar och reklam.

Även kända författare förde klippböcker. Lucy Maud Montgomery, som skrev Anne på Grönkulla, klistrade in urklipp, vykort, tygbitar och torkade blommor. En sådan bok var ingen dagbok med hemligheter, utan en samling av det någon tyckte var vackert eller viktigt. Den var gjord för att visas.

Mark Twain och hans självhäftande scrapbook

En av de mest kända klistrarna var Mark Twain, författaren till Tom Sawyer. Han klistrade in urklipp i böcker hela livet, men tyckte att krånglet med klister var fruktansvärt. Klistret fanns aldrig till hands när man behövde det, eller så hade det torkat, eller så fick det trycksvärtan på tidningsurklippet att flyta ut.

Så han kom på något bättre. År 1873 fick han patent på ett scrapbook vars sidor redan var täckta med ett lager gummi, ofta i smala remsor, precis lagom breda för en tidningsspalt. Du fuktade gummit lite, lade urklippet på och klart. Han skämtade om att hans album besparade folk mycket svordomar.

Albumet blev en stor succé och såldes i många år. Av alla uppfinningar som Twain pysslade med var det enligt hans biografer den enda som verkligen gav honom pengar. Det visar att klistrandet redan då var en massfritidssyssla.

Varför klippboken sedan försvann

I slutet av 1800-talet kom den behändiga kameran ut på marknaden. För första gången kunde en vanlig familj själv ta foton. Fotoalbumet blev populärt, och det förändrade klippboken. Fotona tog över sidorna, medan brev, kort och urklipp försvann ner i lådor.

Under 1900-talet gick den rikt dekorerade klippboken alltmer ur modet. Det som blev kvar var framför allt det enkla fotoalbumet. En del tyckte till och med att deras gamla klippböcker var mindre värda och slängde dem. Man klistrade fortfarande, men hemma, i det tysta, utan butiker eller tidskrifter runt omkring.

Återkomsten runt 1980

Vändningen började i slutet av 1970-talet i USA, med ett växande intresse för släktforskning. Folk ville dokumentera sin familjehistoria, med foton och berättelser. Runt 1980 väckte en kvinna från Utah uppmärksamhet med dussintals egengjorda familjealbum, där hon kombinerade foton med text och dekorationer. Hon öppnade en butik speciellt för den sortens album, och idén slog an.

Under 1980-talet följde företag som sålde album och material via hemdemonstrationer, där du också lärde dig att bygga upp en sida. En viktig insikt var att billigt papper och klister skadar foton. Syrafritt papper, säkert lim och pennor som inte bleknar blev den nya standarden, liksom det kvadratiska formatet 30,5 × 30,5 cm (12 × 12 tum).

En industri på 1990-talet

Under 1990-talet blev scrapbooking en av de snabbast växande hobbyerna i USA. Det kom tidskrifter, specialbutiker, mässor och oändligt många nya produkter: mönsterpapper, klistermärken, stämplar, embellishments (små dekorationer som knappar och brads). Scrappare träffades på crops: kvällar eller helger då man satt tillsammans vid ett bord fullt av saker och skapade.

Via de butikerna, tidskrifterna och senare internet spred sig hobbyn till Europa, även till Nederländerna och Belgien. Därför använder vi fortfarande så många engelska ord. Efter den stora blomstringen blev det lugnare i butikerna och en hel del specialbutiker försvann igen, men själva hobbyn blev kvar.

Från digitalt till journaling

Med digitalkameran kom också det digitala scrapbooket: sidor som du gör på datorn med digitalt papper och dekorationer och sedan låter skriva ut. Samtidigt växte det fram forum och bloggar på nätet där scrappare visade sina verk och utmanade varandra med sketches och teman.

Med sociala medier som Pinterest och Instagram förändrades det igen. Nya former kom till som ligger nära den gamla klippboken: junk journalen, gjord av pappersrester, art journalen och bullet journalen. Många upptäckte klistrandet via en dekorerad planner och inte via ett fotoalbum. På sätt och vis har hobbyn därmed återvänt till sin början: en bok full av bitar, bilder och egna ord.

Varför historiker länge förbisåg scrapbooks

Länge togs scrapbooks inte på allvar. De sågs som tidsfördriv för kvinnor och barn, gjorda av engångstryck: kort, reklam, urklipp. Arkiven visste inte heller riktigt vad de skulle göra med dem. En klippbok är svår att bevara, med skört papper, olika material om vartannat, klister som släpper eller missfärgas och ryggar som buktar ut. Dessutom passar de inte in i något fack: inget brev, ingen bok, ingen fotosamling.

Den bilden har förändrats. Historiker, bibliotekarier och konservatorer ser nu att klippböcker visar något som officiella källor missar: hur vanliga människor levde, vad de tyckte var vackert, vilka föreställningar de gick på och vilka de älskade. Namn och datum på baksidan av foton hjälper vid släktforskning, och ett foto av en gata visar hur den såg ut innan den asfalterades. Även ordningen och sammansättningen i en sådan bok säger något, och därför bevarar museer dem helst i sin helhet.

Vad det betyder för din bok

Boken du gör nu blir om hundra år själv en bit historia. Några saker hjälper på vägen:

• Klistra inte bara in foton, utan också riktiga saker: en entrébiljett, ett födelsekort, en inbjudan.
• Skriv vem, vad, var och när. Ett foto utan namn är en gåta för nästa generation.
• Skriv för hand. Dina barnbarn känner senare igen din handstil på andra papper.
• Välj material som håller, så att dina sidor inte förfaller som många gamla klippböcker.

Vill du vara säker på att din bok inte går förlorad, så skanna den också. Då finns den kvar, även om papperet en dag ger upp.