Scrapbooking vid sorg och förlust

Att sakna någon är inget man löser. Men det finns något du kan göra med händerna, med fotona i skokartongen och korten i fönstret. För många scrappers är ett minnesalbum ett sätt att vara nära. Inte för att få bort sorgen, utan för att ge den en plats.

Därför kan ett album hjälpa

Den som sörjer letar ofta efter något att göra. Att göra en bok med någons personliga saker kan bli en sådan ritual. Många vill gärna göra det själva, och det hjälper särskilt om du har svårt att sätta ord på det du känner. Även barn kan ha glädje av det: de kan klistra och välja, också när det ännu inte går att prata.

Många scrappers berättar att sorgen förändras medan de arbetar. Du tittar på ett foto och berättelserna kommer tillbaka, som små filmer i huvudet. Ibland känns det mer som ett besök än som ett avsked. Det händer inte första dagen, och inte för alla.

Det finns ingen rätt tidpunkt att börja. Vissa gör en liten bok till familjen inom några veckor, andra tar fram fotona ur lådan först efter ett år eller senare. Börja när du märker att du längtar efter det, inte för att du borde. Och ta gärna en paus en eftermiddag om det blir för mycket. Albumet väntar.

Samla först, klistra sen

Det börjar inte med papper, utan med ett bord fullt av saker. Lägg fram allt du kan hitta: papperskopior, diabilder, foton i mobiler, brev, ett kort med en handstil, ett kvitto från en sista utflykt. Du behöver inte välja något än.

Gör det tillsammans med familjen om det går. En bror minns hur den där semestern var, en moster har gamla foton som du aldrig sett. När ni tittar på foton tillsammans fyller ni i varandras berättelser. Skriv ner dem direkt, även om det blir på ett kuvert. Detaljer bleknar fortare än du tror.

Några saker som hjälper när du sorterar:

• Lägg fotona i högar efter period eller tema, till exempel förr i tiden, huset, trädgården, semestrar, barnbarnen.
• Be släktingar lägga digitala foton och skanningar i en och samma mapp, så att inget kommer bort.
• Låt digitalisera gamla diabilder, videor eller kassettband. Att höra en röst eller ett skratt igen kan betyda mycket, och då kan alla få en kopia.
• Använd kopior av foton som bara finns i ett exemplar. Då vågar du klippa utan dåligt samvete, och originalet är kvar i tryggt förvar.

När högarna ligger där ser du ofta av dig själv vilken berättelse du vill berätta. En tidslinje över ett helt liv, eller en liten bok om det någon älskade, som havet, köksträdgården eller cyklingen. En tydlig idé innan du börjar gör att du inte går vilse bland hundratals foton.

Suddiga, dubbla och misslyckade foton

I ett vanligt album är regeln enkel: plocka bort suddiga och dubbla foton och välj de bästa. I ett minnesalbum efter en förlust är det annorlunda. Ett oskarpt foto kan vara det enda där någon skrattar som hen alltid gjorde. Det slänger du inte.

Några frågor som hjälper dig att bestämma:

• Är det här det enda fotot av just det ögonblicket eller av den här personen? Då behåller du det, hur snett eller suddigt det än är.
• Är fem foton väldigt lika varandra? Välj det skarpaste till sidan och spara resten i en låda eller mapp.
• Visar ett foto mest en rygg, en axel eller en bit av ett bord? Som en liten kopia eller som bakgrund kan det ändå få en plats.

Ett suddigt foto syns mindre om du skriver ut det mindre. Du kan också lägga det i ett litet kuvert eller bakom en flik, som något man bara ser om man letar. Det som inte hamnar i albumet är inte borta. Det ligger bara någon annanstans.

Kondoleanskort, brev och andra minnen

Efter ett dödsfall kommer kort, brev, en dödsannons eller ett sorgkort, ett program från begravningen eller en minnesbild och kanske ett band från en blomsteruppsättning. Även saker från personen själv kan få plats: en inköpslista med hens handstil, ett recept, ett kort hen en gång skickade till dig.

Klistra helst inte fast sådant. Använd små kuvert, insticksfickor eller fotohörn, så att du senare kan öppna och läsa ett kort. Ett album med flikar, fickor och utvikbara sidor ger mycket utrymme för det. Tjocka föremål hör hemma i en ficka; tvinga inte albumet att stängas.

Var försiktig med kvitton och biljetter på termopapper: texten bleknar med tiden. Fotografera eller skanna dem medan de fortfarande går att läsa. Det gäller också allt som är ömtåligt, som en torkad blomma från begravningen. Då kan du använda en kopia på sidan och spara originalet separat.

Det kommer ofta fler kort än du får plats med. Välj några som berörde dig och spara resten i en bunt i en låda. En enda mening från ett kort kan också hamna på sidan, avskriven med din egen handstil.

Att skriva när det är svårt

För många är skrivandet det tyngsta. Fotona går väl an, men vad skriver man bredvid? Börja i liten skala. Ett namn, ett årtal och en plats räcker för att man senare ska kunna placera ett foto.

Vill du säga mer, men det blir inga fina meningar, prova då någon av de här formerna:

• En lista. Vad han alltid sa, vad som fanns i hans jackficka, vad hon skrattade mest åt.
• Ett minne i tre meningar: var det var, vad som hände, vad du kände.
• En sida med bara text, utan foto. Just sådana sidor blir ofta de finaste med tiden.
• Ett brev till den som inte längre finns.
• En text med den andras röst, vad hen skulle säga om hen såg det här fotot. En del scrappers gör så för ett husdjur som inte finns kvar, och tycker att det är tröstande.

Är något för personligt för allas ögon, skriv det då på ett kort som försvinner in i ett kuvert eller bakom en flik. Det finns i boken, men ligger inte öppet på bordet. Och skriv gärna för hand, även om du inte tycker att din handstil är fin. Just den handstilen blir speciell med tiden.

Ett album som familjen kan spara

Ett minnesalbum hålls ofta i, bläddras i och lämnas vidare. Tänk på det. Ett lugnt, stadigt omslag håller längre än ett omslag fullt av lös dekoration. Inuti kan du visa mer, men se till att inget lätt går sönder eller fastnar.

Använd material som är gjorda för foton: syrafritt papper och fotosäkert lim eller fotohörn. Då missfärgas foton och kort mindre. Sidfickor skyddar sidorna mot fingrar och spill.

Vill flera personer ha ett album? Då behöver inte alla få en unik handgjord bok. Några möjligheter:

• Gör ett pappersalbum och låt dessutom trycka en fotobok av skanningarna, till syskon och barnbarn.
• Gör en liten bok eller en plåtask med en handfull foton till var och en, och behåll det stora albumet själv.
• Lägg de digitala fotona, skanningarna och inspelningarna på ett ställe där hela familjen kommer åt dem.

Ett skannat album kan du också spara privat i Scrappd och dela med vem du vill, så att släkt långt bort kan bläddra i det.

Ta den tid du behöver

Ett minnesalbum behöver inte bli klart på en månad. Många scrappers arbetar med det av och till, ibland i flera år. Lämna tomma sidor för foton som dyker upp senare, eller för berättelser som du först hör på ett födelsedagskalas.

Och vill du inte göra det ensam, bjud in någon att klistra tillsammans med dig. Runt bordet, med en kopp kaffe och en hög foton, kommer berättelserna av sig själva.