Digitalisera gamla album utan att skada något

På vinden hos din mamma står en hög album. Svarta sidor med vit blyertstext, ett babyalbum med ett band, en semesterbok från sjuttiotalet med självhäftande plastfilm. Alla i familjen vill gärna ha dem, och det finns bara ett exemplar av varje. Att digitalisera löser det, men bara om du gör det så att albumen inte tar skada och filerna fortfarande går att använda om tjugo år.

Därför är gamla album knepiga

Ett löst foto lägger du på en skanner, sedan är det klart. Ett album är en annan sak. Ryggen är ofta stel eller redan bruten, och den som trycker en tjock bok platt mot glaset känner bindningen knaka. Sidor av gammalt, surt papper är sköra och spricker i kanten.

Dessutom sitter fotona ofta fast. Med lim, med fotohörn som torkat ut eller under plastfilmen i ett självhäftande album, även kallat magnetalbum. I den sistnämnda sorten har limmet efter många år ofta blivit så hårt att fotot inte längre går att få loss utan skador. Och i gamla scrapbooks ligger ibland urklipp, kort och torkade blommor som är så tjocka att pärmen inte ens går att stänga.

Det handlar alltså inte om att snabbt köra allt genom skannern. Se först efter vad varje album tål.

Först hela sidan, sedan fotona

Hur du än gör, börja med en bild av varje hel sida. Då bevarar du upplägget som den som gjorde albumet tänkte sig: vilka foton som hör ihop, de handskrivna bildtexterna, korten emellan. Går något fel senare när du lossar eller flyttar något, har du i alla fall dokumenterat hur det såg ut.

Sedan tar du, där det går, separata bilder av de viktigaste fotona. Dem använder du för att skriva ut, förstora eller använda i ett nytt album.

Skanna eller fotografera

En flatbäddsskanner ger den skarpaste och jämnaste bilden. Den är perfekt för lösa foton, lösa sidor och album med lös bindning, som skruvalbum eller ringpärmar där du kan ta ut bladen. Lägg då bladet på glaset, inte hela boken.

För tjocka, inbundna eller sköra album är det säkrare att fotografera. Albumet ligger still, du flyttar bara kameran. Så här gör du:

• Lägg albumet på ett bord vid fönstret, med ljus från sidan. Direkt solljus ger hårda skuggor och reflexer.
• Stöd den uppslagna boken med en ihoprullad liten handduk eller en liten kudde under pärmen, så att ryggen inte behöver ligga helt platt.
• Håll kameran eller mobilen rakt ovanför sidan, helst på ett stativ. En sned vinkel ger förvrängda bilder.
• Ta bort plasten från sidan om det går lätt. Sitter filmen fast, fotografera då tillräckligt snett för att undvika reflexer och korrigera perspektivet efteråt.
• Använd inte blixt.

En modern mobil ger fint resultat för familjebruk. En systemkamera eller spegelreflex ger mer detaljer, vilket du märker om du vill förstora ett foto senare.

En sida på 30,5 × 30,5 cm (12 × 12 tum) får inte plats på en vanlig A4-skanner. Du kan skanna den i två delar och sätta ihop dem senare, men det kräver vana vid bildprogram. Då är det ofta enklare att fotografera.

Upplösning och filformat

Upplösning vid skanning anges i dpi, antalet bildpunkter per tum. För en utskrift i originalstorlek räcker 300 dpi. Vill du någon gång skriva ut ett foto större eller zooma in på ansikten, skanna då högre: 600 dpi är ett bra val för de flesta foton. Små foton, som de små kontaktkopiorna i gamla album, skannar du i 1 200 dpi eller mer. Det går att gå högre, men då blir filerna så stora att datorn kan få svårt att hantera dem.

När du fotograferar gäller inte dpi, utan antalet pixlar. Fyll bilden så mycket som möjligt med sidan eller fotot, så får du ut mest av kameran. Ta hellre en separat närbild av ett viktigt foto än att beskära det ur en bild av hela sidan senare.

När det gäller filformat har du två bra val:

• TIFF sparar allt utan kvalitetsförlust. Filerna är stora, men det här är din masterfil, filen du aldrig rör igen.
• JPEG är mindre och fungerar överallt. Välj högsta kvalitet, minst 90 procent. Spara inte om en JPEG gång på gång efter redigering, för varje gång försvinner lite kvalitet.

Att konvertera en JPEG till TIFF i efterhand gör den inte bättre. Välj alltså från början. Ett vanligt arbetssätt är en masterfil i TIFF eller som JPEG i toppkvalitet, och dessutom en mindre kopia att dela.

Redigerar du fotona, till exempel beskär, rätar upp eller fräschar upp färgerna, gör det då på en kopia. Låt masterfilen vara som den kom ur skannern.

Ta ut eller låta sitta

Ta bara loss foton som lossnar lätt, som foton i fotohörn eller i insticksfickor. Allt som är fastklistrat låter du helt enkelt sitta kvar när du digitaliserar. Att lossa tar tid och ibland går något fel; det är ett eget projekt, för senare och med tålamod.

Tar du ändå ut foton ur albumet, titta först på baksidan. Där står ofta namn, datum eller fotografens stämpel. Skanna eller fotografera baksidan också, för den informationen hör till fotot. Och lägg sedan tillbaka dem på exakt samma plats, om ordningen är viktig för berättelsen.

Tänk också på att albumet i sig har ett värde. Urvalet av foton, bildtexterna i en välkänd handstil, ordningen: allt det går förlorat om du plockar isär alltihop.

Filnamn som du hittar igen

En mapp full med filer som heter IMG_4032 är oanvändbar efter ett år. Bestäm en fast struktur i förväg och håll dig till den. Ett system som fungerar bra:

• En mapp per album, med ett namn du känner igen, till exempel album-oma-annie-1955-1965.
• Filer numrerade i sidordning, med albumet i namnet: oma-annie-p012.tif för en hel sida, oma-annie-p012-03.tif för det tredje fotot på den sidan.
• Börja med årtalet om du vet det, som 1962-strand-scheveningen-p012-03.tif. Då sorteras filerna automatiskt efter tid.

Använd små bokstäver, bindestreck i stället för mellanslag och inga tecken som snedstreck eller kolon. De ställer till det senare på andra datorer.

Handskrivna bildtexter och det du vet om ett foto kan du skriva in i filens beskrivning, metadata. Många bildprogram har ett fält för det. Eller för en enkel textfil i mappen, där du för varje filnamn skriver vem som är med och vad du vet. Be äldre släktingar titta med så länge det går, för de vet ofta vilka personerna på fotot är.

Spara på mer än ett ställe

En skanning på en enda laptop är lika sårbar som albumet på vinden. Se till att dina filer finns på minst två ställen, till exempel på en extern hårddisk och i molnet, och helst en kopia utanför ditt eget hem. En kopia hos ett syskon räknas också. Kontrollera då och då att filerna fortfarande går att öppna.

Vill du också se sidorna som en bok på en hylla och dela dem med vem du vill, så är en app som Scrappd gjord för just det.

Vad gör du med originalen

Släng ingenting, inte ens när allt är skannat. En skanning fångar det du kunde se just då; originalet innehåller ofta mer. Det gäller särskilt negativ: spara dem alltid, för de innehåller mer information än en första skanning får fram.

Förvara albumen på ett svalt, torrt ställe med jämn temperatur, hellre i ett skåp i vardagsrummet än på vinden eller i källaren. Stående eller liggande, men inte hårt inklämda mellan andra böcker. Finns det lösa sidor, trasiga bindningar eller foton som sitter stenhårt fast kan en konservator hjälpa till.

Och använd kopiorna till nya projekt. Vill du använda ett foto av dina morföräldrar eller farföräldrar i en scrapbook, skriv då ut skanningen och klistra in den. Originalet ligger kvar tryggt i det gamla albumet, och kopian får du klippa och skriva på så mycket du vill.