Collagens historia: från Picasso och Braque till Hannah Höch

Den som klistrar en tidningsremsa, ett kvitto och en blomma från en tidning ovanpå varandra i en journal gör något som för drygt hundra år sedan räknades som en liten revolution. Collaget är i dag så vardagligt att vi glömmer att någon en gång gjorde det för första gången. Historien är överraskande rolig, och den ger dig några användbara idéer för dina egna sidor.

Var ordet kommer ifrån

Collage kommer från franskan. Verbet coller betyder klistra eller limma, och colle är lim. Ordet säger alltså inte mer än: något som är klistrat.

Konstnärerna som gjorde tekniken stor använde först en annan term: papier collé, klistrat papper. Först senare blev collage samlingsnamnet för allt du klistrar på ett underlag, vare sig det är papper, tyg, foton eller små föremål. Sticker verket tydligt ut i rummet talar man hellre om en assemblage.

Surrealisten Max Ernst konstaterade senare torrt att det inte är limmet som gör collaget. Det ligger något i det. Det handlar inte om klistrandet, utan om vad som händer när du sätter saker bredvid varandra som inte hör ihop.

Man har klippt och klistrat i århundraden

Picasso och Braque kallas ofta collagets uppfinnare, men att klippa och klistra är mycket äldre. Japanska kalligrafer skrev redan runt 1100-talet sina dikter på ark som satts ihop av rivet och färgat papper, ibland med guld och silver. I Kina utvecklades papperklippet.

I Europa klistrade människor i århundraden in allt möjligt i album. På 1700-talet började engelskan Mary Delany vid 72 års ålder göra botaniska ”mosaiker” av pyttesmå bitar färgat papper. Hon gjorde nästan tusen. På 1800-talet klippte viktorianska damer ut foton och klistrade in dem i tecknade eller målade miljöer, flera decennier före kubisterna. Och alla hjärtans dag-kort, klippböcker och poesialbum var fulla av urklippta bilder.

Att allt detta länge räknades som hemslöjd och inte som konst återkommer vi till längre fram.

Papier collé hos Picasso och Braque

År 1912 hände något i måleriet. Pablo Picasso och Georges Braque arbetade då tätt tillsammans med kubismen, ett sätt att måla som delar upp föremål i ytor och visar dem från flera håll samtidigt.

Våren 1912 gjorde Picasso ett litet stilleben där han klistrade in en bit vaxduk med tryckt mönster av en flätad stolsits. Runt den ovala duken lade han ett rep som ram. En riktig bit verklighet mitt i en målning: det var nytt.

Senare samma år såg Braque en tapet i en butik som imiterade trä. Han köpte en rulle, klippte ut bitar och klistrade dem på en kolteckning av en fruktskål och ett glas. Det räknas som det första papier collé. Picasso blev genast entusiastisk. Under månaderna som följde gjorde de dussintals tillsammans, med tidningssidor, etiketter, notblad, cigarettpapper och spelkort.

Varför var det så speciellt? En målare hade alltid efterliknat verkligheten med färg. Nu satt det en riktig tidningsbit på duken, med riktiga bokstäver. Tidningspapperet var samtidigt en yta i kompositionen, en bit grått, och en hänvisning till dagens nyheter. Spelet mellan vad något är och vad det föreställer gjorde collaget till en seriös konstform.

Dada: att klippa som protest

Under första världskriget samlades en grupp konstnärer i Zürich som ville göra kriget, den borgerliga ordningen och konsten själv till åtlöje. De kallade sig Dada. Det började 1916 på Cabaret Voltaire. Hans Arp lät slumpen vara med: han släppte papperslappar och klistrade fast dem där de hamnade.

Dada spred sig snabbt till Berlin, och där blev collaget vassare. Konstnärer klippte ut foton ur tidningar och tidskrifter och satte in dem i ett nytt, ofta bittert sammanhang. Det kallade de fotomontage. Berlindadaisterna såg sig inte som konstnärer utan som montörer: människor som sätter ihop det som redan finns.

Hannah Höch: saxen som en vass kniv

Den mest kända kvinnan i den kretsen är Hannah Höch (1889–1978). Tillsammans med Raoul Hausmann utvecklade hon fotomontaget, och hon räknas som en av dess uppfinnare.

Hennes mest kända verk har en titel som redan är ett collage: Schnitt mit dem Küchenmesser Dada durch die letzte Weimarer Bierbauchkulturepoche Deutschlands, ungefär ”snitt med Dadas köksknив genom Tysklands sista weimarska ölmagekultur”. Det är ett stort, myllrande verk fullt av urklippta huvuden av politiker, militärer och konstnärer, med maskiner, folkmassor och lösa bokstäver emellan.

Det som sticker ut är kökskniven. Höch använde medvetet en bild från hemmet, och hon arbetade i många år på ett förlag där hon gjorde handarbetsmönster för damtidningar. Hon klippte ur damtidningar, modebilder och broderimönster och satte dem bredvid bilder av makt och teknik. Så visade hon hur kvinnor framställdes i medierna, och hon ifrågasatte 1920-talets nya kvinna. Trots sin talang fick hon mindre erkännande inom Dada än sina manliga kolleger.

Kurt Schwitters och Merz

I Hannover arbetade Kurt Schwitters (1887–1948) på sitt eget sätt. Han plockade upp det andra slängde: spårvagnsbiljetter, etiketter, kartongbitar, snöre, tråd, knappar, förpackningar. Av det gjorde han collage som är lugnt och omsorgsfullt uppbyggda, snarare poetiska än aggressiva.

Han kallade sitt arbete Merz. Ordet kom från en urklippt bankannons där bara den biten av ordet Kommerz blev kvar. Merz blev för Schwitters mer än ett namn. Det stod för ett helt sätt att arbeta: allt kan vara material, och konstnären ger det en ny plats.

Han gick allt längre. I sitt hus i Hannover byggde han i många år på Merzbau, ett collage som växte till ett rum du kunde gå igenom. Det gick förlorat under andra världskriget och är i dag bara känt från foton och rekonstruktioner.

Den som gör en junk journal av kvitton och förpackningar är närmare Schwitters än du kanske tror.

Femmage: kvinnor och collagetraditionen

På 1970-talet tittade två amerikanska konstnärer, Miriam Schapiro och Melissa Meyer, på den historien igen. De undrade varför collaget räknades som konst först när Picasso gjorde det. Kvinnor hade klippt, klistrat, broderat, samlat och sytt i århundraden. De gjorde lapptäcken av tygrester, klippböcker, album, alla hjärtans dag-kort och dekorerade askar.

Schapiro och Meyer gav den praktiken ett namn: femmage. En sammandragning av femme, kvinna, och ändelsen i collage och montage. De beskrev det i en essä i slutet av 1970-talet. Femmage kombinerar papper och bild med material från hemmet som tyg, spets, knappar och stygn, och gör vardagslivet till både ämne och arbetssätt.

Det som gör deras idé så stark: den sätter scrapbookaren, quiltaren och kvinnan med klippboken i samma linje som de stora namnen. Skillnaden låg aldrig i tekniken, utan i vem som fick göra konst.

Från konstverk till journal

Efter andra världskriget användes collaget överallt: i popkonsten, i mail art, i bokillustrationer och i reklamen. Med datorn hamnade klipp ut och klistra in som ord i varje meny. Samtidigt levde det handgjorda collaget kvar, i konsten och utanför den.

Art journals och junk journals är direkta arvtagare till alla de här strömningarna. Du arbetar med hittat material, du bygger lager, du låter kanter synas, du kombinerar bild och text. Det hänger bara inte på en museivägg, utan finns i en bok som du slår upp.

Vad du kan lära dig av de här konstnärerna

• Använd riktiga saker. En biljett, en bit tapet eller ett kuvert säger mer än en bild av dem. Picassos bit vaxduk fungerar för att den är äkta.
• Sätt motsatser bredvid varandra. Höch kombinerade det hemliga med det politiska, mjukt med hårt, och det gjorde hennes verk starkt. En modebild bredvid en tågbiljett blir en berättelse.
• Titta på ditt skräp. Schwitters visade att slängt material har uttryckskraft. Spara en liten låda för kvitton, etiketter och förpackningar med fina bokstäver.
• Låt kanterna synas. Rivna och grovt klippta kanter visar att något är klistrat, och det är just det som är charmen.
• Använd ord som bild. Lösa bokstäver och tidningsbitar är hos kubisterna grå ytor och samtidigt text. Några urklippta ord kan vara din journaling.
• Tänk på sammanhanget. En bild får en annan betydelse av det som ligger bredvid. Prova att flytta runt innan du klistrar.
• Ta din egen tradition på allvar. Det du gör vid bordet med sax och lim har kvinnor gjort i århundraden. Det är inte pyssel, det är ett hantverk.

Lägg i morgon tre saker bredvid varandra som inte har något med varandra att göra: en etikett, ett foto, ett ord ur tidningen. Flytta runt tills något händer. Det var så det började 1912 också.