Från commonplace book till poesialbum: scrapbookens föregångare

Scrapbooken som vi känner den i dag, med papper på 30,5 × 30,5 cm och en låda full av embellishments, är ung. Idén bakom är flera hundra år gammal: en tom bok som du fyller med det du vill minnas. Bläddrar du bakåt i historien möter du en hel familj av samlingsböcker. En del finns kvar i arkiv, en ligger förmodligen på din mammas vind.

Commonplace book: en bok full av läst visdom

En commonplace book är en personlig anteckningsbok där du samlar sådant du stöter på och vill spara. Citat ur böcker, ordspråk, dikter, recept, brev, anteckningar, ibland en tabell eller en uträkning. Namnet kommer från den klassiska retoriken, där ”gemensamma platser” var de fasta ämnen som man ordnade sina argument och exempel under.

Skillnaden mot en dagbok är viktig. En dagbok följer datum och handlar om dig själv. En commonplace book är ordnad efter ämne och handlar om det du hämtar in utifrån: kärlek, tro, politik, hälsa eller vilka rubriker du själv hittar på. Den är ett verktyg för att minnas och hitta tillbaka.

Vanan är flera hundra år gammal och blev särskilt populär från renässansen och framåt. I England och på andra håll förde studenter, lärda och läsare som ville spara mycket en sådan bok. En del förde en hela livet. Filosofen John Locke beskrev till och med en egen metod för att ordna och indexera en sådan bok, så att du kunde hitta ett citat även flera år senare.

Senare kom det också in urklipp, teckningar och torkade blommor. Där börjar linjen fram till scrapbooken bli synlig. Den som i dag för en journal med fina meningar ur böcker gör i själva verket precis samma sak.

Album amicorum: vänskap på papper

Den andra hörnstenen är album amicorum, latin för vänbok. På tyska heter den Stammbuch, på äldre nederländska också vriendenboek eller vrundboeck.

Seden uppstod kring mitten av 1500-talet, med största sannolikhet vid universitetet i Wittenberg, Luthers stad. Studenter bad sina lärare och studiekamrater om en namnteckning, ett citat eller ett ordspråk i sin bok. Först skrev man på de tomma sidorna i en bibel eller en tryckt bok. Förläggare såg efterfrågan och började trycka böcker med extra tomma sidor, och sedan små böcker med enbart tomma blad.

Ett bidrag hade fasta delar. En hälsning, en dikt eller ett citat, ort och datum, ett personligt motto och skribentens namn, ofta med fakultet och födelseort. Många bidrag slutade med en formel som ungefär betydde: jag skrev detta för att du ska tänka på mig.

Något som ofta sticker ut: texten stod oftast till höger, och till vänster fanns plats för bild. Ett målat familjevapen, en pennteckning, ett litet pappersklipp, senare också inklistrade bilder. Den som inte kunde teckna kunde på 1700-talet köpa förtryckta blad med en gravyr av en universitetsstad eller en scen ur studentlivet. I senare album dök det också upp broderade kanter, hårlockar och pressade blommor.

Studenterna reste från universitet till universitet och tog med sig sitt album. Så blev det mer än ett minne. En namnteckning av en känd professor fungerade som rekommendation vid nästa universitet, ett slags referenslista långt innan ordet fanns.

Seden var särskilt stark i de tyskspråkiga länderna, Nederländerna och Skandinavien. Även i Nederländerna finns alba amicorum bevarade från 1500-talet, med bidrag på nederländska, franska och latin. Koninklijke Bibliotheek i Haag har en stor samling.

Från vänbok till poesialbum

Seden minskade mot slutet av 1600-talet, men kom tillbaka under 1700- och 1800-talet, nu också bland borgerskapet och bland kvinnor. Lösa blad i en kassett blev populära, så att flera vänner kunde skriva samtidigt. Under 1800-talet blev vänboken allt oftare något för unga kvinnor och senare för flickor.

Det är därifrån poesialbumet kommer. Namnet är, som det ofta berättas, ett glatt missförstånd. De första böckerna kom från Tyskland och hade ordet Poesie på pärmen, tyska för poesi. I Nederländerna uttalade man det med oe-ljudet i poes, ”katt”, och så blev det kvar.

Mönstret känner du kanske igen. Ett barn, oftast en flicka i skolåldern, lånar ut sitt album till släkt, kompisar och fröken. Till höger kommer en liten vers, ofta avskriven från ett annat album, med en underskrift som ”till minne av din väninna”. Till vänster kommer ett bokmärke, och bokstäverna dekoreras.

Även poesialbumet berättar om sin tid. På 1800-talet läser du mest förmaningar att leva dygdigt och gudfruktigt. Också politik kunde smyga sig in, som i tyska album från 1930- och 1940-talen. Senare blev tonen lösare och lekfullare.

Glansbilder och viktorianska klippböcker

Bokmärkena har en egen historia. På 1800-talet gjorde färglitografin det möjligt att billigt trycka bilder i klara färger. Änglar, blommor, barn, djur, fåglar, fjärilar. De trycktes på ark och stansades ut i relief, så att de var lätta att lossa. I Nederländerna heter de glansplaatjes eller poesieplaatjes, i Tyskland Glanzbilder eller Oblaten, i Danmark glansbilleder.

Viktorianska damer och barn samlade dem i klippböcker, tillsammans med reklamkort, gratulationskort, urklipp ur tidningar och tidskrifter, dikter och recept. En sådan klippbok ligger nära det vi i dag kallar scrapbooking: inte bara skriva, utan klippa, arrangera och klistra. När fotografiet kom dök det också upp foton, först i vänböcker och senare i egna album.

Att klistra var då ett bök med limburk och pensel. Mark Twain, en ivrig urklippare, tog därför patent på en klippbok med lim som redan satt på sidan och som du bara behövde fukta. Den blev en kommersiell succé.

Grangerizing: en bok som växer ur sina fogar

En lite bortglömd sidogren är grangerizing, även kallat extraillustrering. Det är uppkallat efter James Granger, en engelsk präst som på 1700-talet gav ut en biografisk historia över England. Läsarna började själva leta fram porträtt av personerna i boken och satte in dem i den.

Samlare gjorde en sport av det. De köpte tryck, porträtt och gravyrer, klippte ibland ut dem ur andra böcker och lät binda om boken med allt det extra materialet i. En bok i ett band kunde på så sätt växa till en serie tjocka volymer. Bland bokälskare fick det därför dåligt rykte: för en enda inklistrad bok förstördes ibland andra böcker.

Principen känner varje scrappare igen. Du tar något som redan finns och gör det till ditt genom att lägga till bilder och papper. En altered book, en befintlig bok som du klistrar och målar i tills den blir din egen journal, är en modern kusin.

Varför de här böckerna är så värdefulla i dag

Det som en gång var ett personligt minne är i dag en källa för historiker. Ett album amicorum visar vem som kände vem, var och när. Du kan följa en students resa genom Europa och se vilka professorer han besökte.

Böckerna visar handstilar från alla möjliga tider, och hur människor skrev sitt namn när det inte gällde ett officiellt dokument. De visar vilka poeter och ordspråk som var på modet, vad människor tyckte var viktigt och hur de såg på vänskap. Av förbjudna studentsällskap finns ibland nästan bara spår i sådana album, ibland i chiffer.

För poesialbum och klippböcker gäller samma sak i mindre skala. De visar vilka verser barn gav varandra, vilka bilder som gick att köpa och vad som ansågs normalt under en viss tid. Därför samlar museer och arkiv in dem och bevarar dem helst som helhet, eftersom också ordningen och sammansättningen berättar något.

Det här kan du ta med till din egen bok

Det fina med de här föregångarna är att de visar hur lite som egentligen har förändrats. Människor har alltid velat hålla fast vid det som berörde dem, och dela det med dem de älskade.

• Skriv vem, var och när. Det som är självklart för dig är om hundra år det första någon vill veta.
• Låt andra skriva i din bok. En gästbokssida på ett födelsedagskalas är ett album amicorum i miniatyr.
• Samla ord också. En sida med meningar ur böcker som berört dig är en commonplace book.
• Förvara ditt eget gamla poesialbum väl: torrt, mörkt och inte i en tillsluten plastpåse eller ett PVC-fodral.

Har du någon gång skrivit en vers i någon annans poesialbum står du i en lång rad. Den började med en student i Wittenberg som bad sin professor om ett ordspråk.